Alexandra och omertán

Från orten till stan, från Sverige till Grekland, från under till över. Alexandra Pascalidou har gjort fler resor än dom flesta.

Det är politiskt korrekt att dissa Alexandra Pascalidou. Att prata om vår första mediablatte framkallar ofta märkliga miner och uppdragna vänsternäsborrar hos människor som gillar att leka smarta.

– Är det så nu? Jaha, jag har inte märkt det så mycket.
Orden kommer till en ”ointresserad italiensk fotbollsspelare på presskonferens”-min – neråtböjda mungipor, en centimeterrörelse framåt med huvudet och upphöjda ögonbryn.

– För tio år sen kunde jag känna av det mer, men nu bryr jag mig inte så mycket. Jag tycker det är småaktigt att hålla på sådär. För mig är det omertá. Vi måste hålla ihop om vi ska lyckas med någonting.

Alexandra berättar att det var annorlunda back in the days. Hon var en av de första ut när hon blev programledare för Mosaik som 22-åring 1992. Hon var väldigt ensam och offrade allt då, berättar hon när vi börjar snacka barn och att hon 36 år gammal inte blivit mamma än.

– Jag la allt annat åt sidan för att stå i frontlinjen. Allt som hade med kampen att göra gick före allt annat. Och jag var i princip ensam. Idag känner jag mig inte ensam, och det gör mig glad att se.

Som vilken miljonprogramsunge som helst är hon svag för gudfadernreferenser och vi pratar vidare om omertá, maffiatermen för att hålla saker inom familjen och hålla käft helt enkelt.

– Det kan göra mig ledsen när jag tänker på hur det var ibland, när det började bli konkurrens mellan oss. Framförallt vissa som först var sjyssta men som sen gjorde politisk karriär. Att kritisera mig var ett enkelt sätt att bli omtyckt och göra karriär inom partiet. Eftersom jag kritiserade deras partier ville alla kritisera mig, men vågade inte för att… ja, du vet, de var rädda att bli kallade rasister eller nåt.

Telefonen ringer och hon smattrar en grekisk ramsa och lägger på.

– Det är morsan som snålringer, förklarar hon och ringer upp och smattrar vidare en stund med väldigt korta vokaler, ännu mer nasalt.

– Men alltså man måste tänka på att miljoner kvinnor drabbas av sånt här. Män är inte rädda för män på samma sätt. Latin Kings och Infinite Mass kan få ut sitt budskap utan att en massa människor blir arga på dom. Ibland tänker jag att det hade varit lättare att bli rappare, då är man gullig och ses inte som ett hot. Nu har jag levt i Sverige som blatte, kvinna och arbetarklass och såklart gjort en klassresa men jag har känt av allt det där hela mitt liv. Säkert bara för att jag är snygg också, säger hon och skrattar.

Alexandra fortsätter kicka på alla möjliga håll eftersom hon tycker att ”den dagen man känner sig lite för lycklig över det man gör så är man klar”. I vår ska hon vara programledare på Förkväll på TV4, vara med i Kulturrådets kommité för utbyte mellan Sverige och Grekland, hon har en film på gång och skriver på sin fjärde bok. Hon lär dessutom fortsätta softa runt som journalist, författare och debattör. Snäll journalist, författare och debattör.

– Folk tror att jag är arg eller nåt men jag är ju så vänlig. Och även om jag ofta varit förbannad och tyckt att folk varit svikare eller sellouts så har jag respekt för alla, också de som kritiserat mig. Jag har inte hållit med alla gånger, men jag respekterar det. Jag tycker så här: Håll ihop, håll ut och håll huvudet högt. Och dissa inte, utan hissa!

Du gillar kanske

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *