Blattehomos

Gayrörelsen i Sverige har gjort det mycket mer sweet för svenska homo-, bi- och transsexuella lirare. Men hur är det med svenska blattar som inte är heteros? Sara, Micke och Lajos berättar om problemisharna med dubbelt utanförskap, och om hur osynliga framför allt blatteflatorna är.

– Vi är tre systrar som är bisexuella i min familj. Jag tror vi alla föds som det, säger Sara.
För tre år sedan erkände hon för första gången för sig själv att hon var bisexuell. Något som hon fortfarande inte har berättat för sin mamma.
– Jag har hela tiden varit annorlunda. En invandrare med benen i spagat, ett i Sverige, ett i Palestina. Jag har aldrig varit i Palestina, men det är ändå viktigt att nämna. Och ovanpå det hela komma ut-processen! Som svenne fixar man det ändå på nåt sätt. Kommer man från ett mindre samhälle kan man flytta till en storstad.
Sara berättar om ett adjö mellan henne och en tjejkompis på en tågstation. Hon fick en puss på kinden och en vän till familjen som råkade se det ringde genast hem till Saras mamma: ”Din dotter pussas med tjejer på stan!”. Det var ju inte ens sant, men talande för den sociala kontrollen som många upplever i relation till den närmaste omgivningen.
– Jag är inte hårt hållen, men det finns så många sociala och kulturella regler. Och man vill inte bryta mot normen. Det positiva är att jag som tjej kan ha en massa ”väninnor” utan att någon höjer på ögonbrynen, förklarar Sara och ler.
När Sara insåg att hon var bisexuell letade hon efter homo- eller bitjejer som var blattar. Hon påpekar att det finns hur många blattebögar som helst i olika gaysammanhang, men få öppna blattelebbar.
Men blattelebbarna finns, det säger Lajos Urszuly, en av två initiativtagare till RFSL:s nya gayungdomsförening Krut.
– Dom märks inte på grund av det patriarkala samhälle vi lever i, männen syns ju som vanligt mer. Det folk vill se och det som visas på teve är en massa hysteriskt fjolliga bögar. Det är därför blatteflatorna blir osynliga.

När Micke kom ut bland polarna i studentkorridoren funderade han på att meddela sin mamma om hur det låg till, och när han kom till Stockholm avslöjade han sitt killtycke.
– Från början var mammas reaktion negativ. Det hade inget med den katolska religionen att göra, för hon är inte ens troende, men hon växte ändå upp med alla dom här konservativa värderingarna.
Sen försökte hon få Micke att ”pröva tjejer”, utan resultat.
– Mamma gav upp. Hennes syn på homosexualitet har gradvis förändrats, nu är hon mer vidsynt och tolerant. Hon vill snacka killar med mig! Fast det betyder ju inte att jag vill prata med henne om det, säger Micke och ler.
Micke är mån om att inte hamna i något fack och han vill absolut inte bli representant för ”polackbögen”. Han tror att det kan vara lika jobbigt att komma ut i en svensk frikyrklig familj som i en muslimsk, medan till exempel öppna svenskturkar utan problem kan acceptera homosexualitet. Micke tror inte heller att blattehomos ”väljer bort” blatteskapet framför sin identitet som icke-heteros.
– Jag tror väl snarare att dom tar avstånd från personerna som förtrycker dem – deras invandrargrupp får stå för allt det negativa på grund av deras personliga erfarenheter. Men om man kollar in homoklubbarna och gaycommunities så ser man att invandrarbögar gärna hänger ihop. Det dubbla utanförskapet existerar inte per automatik, det beror på ens omgivning. Rent allmänt så drabbas inte polacker i någon vidare mån eftersom vi inte är vad folk förknippar med blattar i första hand. Eftersom jag är blond och blåögd tas jag alltid för att vara etnisk svensk till exempel.

Som enbart blatte blir man lättare accepterad än som blatteflata, svartskallebög eller invandrarbi. Utanförskapet blir trefaldigt – man kan räkna med faktorerna fel kön, blatte och dessutom livsfarlig och lebbig lebba. Vad man nu som icke-heterosexuell och med ännu en annan kulturell bakgrund än svennigheten väljer att kalla sig, är Krut tänkt att finnas som ett alternativ för de som vill träffas bortom homosajternas halvhemliga värld.
– Alla är välkomna! säger Lajos. Och är man orolig att nån farbror ska se en öppna dörren till huvudentrén så har vi en lösning på det: det är bara att ta bakvägen!

Fotnot: Sara och Micke heter något annat i verkligheten

Du gillar kanske

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *